'

Dethär med att gråta är väl en skum sak egentligen. Att gråta kan nästan vara tabu i vissa sammanhang. Börjar man gråta av en film i skolan eller kanske till och med på filmkvällen så är det nästan lite pinsamt. Jag minns iallafall i låg och mellanstadiet då vi skulle se på en film om något fattigt land eller liknande, och så fort det var någon känslig scen så spred sig genast viskningarna i klassrummet "Gråter nån? Gråter Ebba??" Och svaret var ju oftast ja, för jag hade väldigt lätt till tårar. Men varför ska man behöva göra en stor grej av det egentligen?

Andra gånger i andra sammanhang så är det nästan som att det är ett accomplishment att kunna röras till tårar (kanske i och med att man blir äldre, vad vet jag) och man ska gärna tala om det för folk. "Åh, jag började störtböla när jag såg det där klippet/ den filmen." Jaha? Och? Och rörs man inte till tårar när många andra gör det, ja då ska man skämmas för det istället, för då är man minsann en kall person utan känslor. Bisarrt.

Det beror nog mycket på miljö och hur man är uppväxt. Men den generella tolkningen av tårar och gråt är alldeles för överdriven enligt mig. Varför inte bara se på tårar som man ser på skratt? Okej visst, skrattar gör man ju när man är glad, och glad=bra. Ledsen=dåligt. Men let's face it, ALLA känslor är en del av vardagen. Varför ska man göra en större grej av tårar än vad man gör av andra känslor?